Klickhastighetstest på millisekunden

Det räknar pekartryck och delar med den förflutna tiden. Det låter trivialt, och det är i detaljerna de flesta klickhastighetstester går fel: klockan måste starta på ditt första tryck och inte när sidan laddas, annars debiteras reaktionstiden på din takt; intervallet måste stängas av en timer och inte av en animationsbildruta, annars drar en bakgrundsflik över tiden; och den förflutna tiden måste klämmas till det nominella intervallet, annars driver den uppräknade takten.

Alla tre hanteras här, och det är därför två omgångar av samma längd är jämförbara. Klockans källa och dess upplösning står tryckta under instrumentet så att du ser vad som påstås.

Korta intervall mäter din topp och långa mäter vad du orkar hålla. En sekund är ren skur, fem är fönstret en spänd teknik överlever, tio är standarden, trettio blottar tröttheten, och sextio är det enda intervall där klick per minut är en räkning och inte en uppräkning.

En takt som håller över två olika intervall är en takt du faktiskt har. Om din tiosekunderssiffra ligger långt över din trettiosekunders är den högre siffran en topp, och att ange den som din klickhastighet är att ange ditt bästa ögonblick i stället för din förmåga.

I tur och ordning: tekniken, sedan konditionen, sedan hårdvaran. Ett enda finger når 180 till 400 CPM, jitter 450 till 700, och en ren butterfly 600 till 950 — skillnader som får allt en mus bidrar med att verka försumbart. Konditionen avgör hur mycket av det som överlever bortom trettio sekunder.

Hårdvaran spelar roll bara i toppen. En kontakts återställningstid avgör hur snart knappen kan registrera igen, och dess studsfönster lägger ett golv under intervallet mellan två godtagna tryck. Inget av det spelar roll vid 300 CPM; allt spelar roll vid 900.